Efter tre väldigt intressanta dagar i Amsterdam, fyllda med van Gogh-tavlor, Heineken, en styck Lunds Stadsparkswannabe ("Vondelpark heter den!", ryter Gabbie) och ondskefulla spårvagnar på evig jakt efter intet ont anande turister, som dumt nog tror sig vara säkra på de väldigt smala gångbanorna, rör vi oss nu sydväst mot den betydligt mindre och mer belgiska staden, Brygge; staden som troligtvis är uppkallad efter filmen med samma namn.

Ett väldigt återkommande tema med tåg världen över är att även om de jäklarna går på ström och utan tvekan har mer än vad de någonsin kan tänkas behöva, så är de synnerligen ovilliga att dela med sig. Hektiskt skrivs just nu detta inlägg på en iPad som går på sin absolut sista kräm.

Medan den trevliga tågkonduktören upplyser oss på franska om vilka stationer vi borde ha hoppat av vid för tjugofem minuter sedan, tänkte vi avslöja för de som är intresserade att det aktuella antalet hitintills skådade discobollar är... fem.

Förra gången lämnande vi den fantasiska historien med ett "god natt" på ett unket nattåg. Färden slutade dock egentligen inte där. Resan mellan Lund och Berlin utgår från den vackra staden Trelleborg med färja; en färja med ett tågdäck utan någon som helst form av luftkonditionering eller andra fundamentala ting for mänsklig överlevnad. Detta blir extra tydligt när en viss resenär förtvivlat försöker sova i den väldigt för hårda sängplatsen. Åter igen blir man påmind av något som fortfarande tillhör gruppen "mänklighetens största mysterier"; fenomenet att när man som mest behöver och vill försöka sova, amplifieras alla, även de mest tysta och annars så ointressanta ljud till gudomliga nivåer. Allra mest är de ljud som man egentligen inte kan definiera, utan där man helt enkelt ligger illa sömnlös och funderar över varför det är nödvändigt för ett nattåg att ha en vuvuzela att splittra kontinenter konstant skrikande i ens öra.

Att sedan efter en obestämd tid av mellanläge av sovande och vaket tillstånd, vakna upp av ett bestämt knackande och det bryska rytandet "GUTEN MORGEN, BERLIN!!!" av den trevliga konduktören som då tyckte att vi skulle av hans förbaskade tåg, hamnar nog i tio i topp på listan "best awakenings, ever!".

Vad våra kära tyskar saknar i ödmjukhet, väger de dock upp med sina tågstationener.

Tågcentralen i Berlin är något av ett ingenjörsmässigt underverk. Bytet till tåget mot Amsterdam gick så förvånandsvärt lātt trots den monstruösa volymen på tågstationen i fråga, helt tack vare deras antagligen patenterade "lager-på-lager-konstruktion"; f.d. banverket, tag lärdom.

Ett sex timmar långt tågande till Amsterdam väntar. Dock såg den ynka nattsömnen hittills till att minst fyra timmar spenderades sovande med uppblåsbar nackkudde. Ett oväntat avstigande och snabbt byte senare är vi äntligen framme och styr kosan mot Hotel Rokin och ett efterlängtat rum på andra våningen. Avlastade och något avdomnade, med det primära målet mat; dags gå att ut och kika! Wokade nudlar - check. Kanal med pitoreska broar över - check. Turistshoppar med trätulpaner och färgglada träskor - check. Misstänkt fik med sötaktigt rökig atmosfär - check. Går förbi säkert 10 adultshops av varierande karaktär, för att slutligen hitta de mer pitoreska promenadgatorna med blommor längs korsvirkesfasaderna som vi hade väntat oss. För vem hade väntat sig att se marijanacafeér bara för att totalt besanna alla ens fördomar det första man gör? Att sedan densiteten hipster-ungdomar överstiger den tyngsta av metaller och prideflaggor klär åtminstone 10 % av stadens flagghållare får oss att dra en slutsats: Oavsett hur man har fått denna stad beskriven för en, är det verkligen en helt annan sak att faktiskt se den med egna ögon, och Amsterdam själv verkar inte tycka att det är något underligt alls.

Vad som gjorde denna dag till en inte alldeles vanlig dag var det faktum att denna dag var den första försäljningsdagen av iPads i Holland. Då vi passerar en Macåterförsäljare får plötsligt den ena av oss med ens otroligt bråttom att käka upp sina take away-nudlar och springa in. Att säkert 15 pers står runt disken skrikande likt en alldeles vanlig dag på amerikanska börsen och lika många nyfiket vandrar runt i butiken ingjuter inga större förhoppningar, men försöka duger. 5 minuter senare står Daniel med sin iPad i handen och ögon likt ett barns ögon troligen skulle göra om barnet skulle befinna sig inne i ett hus gjort av marängsviss.

Idag börjar vår tågluff! Även efter månaders planering där vi har vänt ut och in på varenda skavank som kan tänkas uppstå under resans gång, står man ändå på tåspetsarna in i det sista, när man står där och checkar sin slutgiltiga packning som förhoppningsvis kommer tjäna en väl under den kommande månaden. Klockan tickar ovanligt snabbt och tiden börjar dra ihop sig; klockan 21.16 går tåget, med eller utan oss, och det fördömda interrail-kortet är mer kryptiskt än en sovjetisk månraket.
Ryggsäcken på, datorväskan på axeln, kameran runt halsen, och COOP-kasse med den viktigaste nödprovianten (Ramlösa och Ahlgrens bilar) i näven; Spring! Sträckan Ö. Vallgatan, Clemenstorget har nog aldrig varit så jobbig, men överansträngd motion ska vara nyttig har jag hört (eller så är det inte det, någon som vet?).


Genomblöta av svett, skam och ångest når vi stationen ca. 6 minuter innan det är planerat att tuffa iväg. Redan här i Lund har denna resa visat sig vara en visdomens källa, denna gång i formen av en lätt överviktig lokförare som så trevligt var mycket mån om att med sin ändlösa vokabulär av dialektala svordomar förklara för oss hur mycket illa det är att hoppa på ett tåg som ifall man skulle göra hastighetsmätningar med en exakthet värdiga CERN och NASA tillsammans, kunde uppfatta att faktiskt befinna sig i rörelse. Tack lokgubbe Bengt-Gunnar Larsson (har ingen aning om vad han faktiskt hette, men jag tyckte att detta var ett passande namn för denna karaktär), jag kan nu dö som en lyckligare människa.


När vi väl faktiskt får lov av Bengt-Gunnar att gå ombord på tåget fick man direkt känslan av att gå in en ståtlig katedral från 1500-talet, som dessvärre hade spenderat de senaste 35 åren i en tysk busschaufförs armhåla, med de naturliga konsekvenserna.
Det är trångt av människor som står ute i korridoren med ansiktsuttryck närmast kan beskrivast som "lätt förvirrade, med släng av nervositet och nyfikenhet". Vi hittar dock relativt snabbt vår kupé där man dock börjar undra ifall man inte borde ha packat syrgas och klätterutrustning. Det väldigt lilla rummet består av sex bäddar; tre på vardera sida, varav den översta raden (som naturligtvis var våran) fick en att nästan hoppas efter säkerhetsbälten och bungielinor. Upp med de väldigt tunga ryggsäckarna och samtidigt efter empiriska studier komma fram till att ondskans (helvetes jävla) eländiga stege inte var korrekt fastmonterad i väggen; så mycket för tysk ingenjörskonst.


Nu ligger jag åtminstone här i min väldigt höga, men nybäddade sängliknande historia, med fötterna vilandes på ryggsäcken, samtidigt som mina kära grannar på andra sidan väggen renoverar om (troligtvis ska de slå in en vägg för ett luftigare vardagsrum). Om 6 timmar är vi i Tyskland; ett steg närmare vår destination: Amsterdam.
God natt.

Bilderna från Nollningskickoffen i fredags är nu uppe.

Länk till albumet

Det här är helt enkelt för badass för mänskligheten att hantera.